Förlåt för er som har väntat länge på ett kapitel.. :( Jag har väldigt mycket läxor att göra m.m Och är också mycket upptagen! Igår när jag skrev den tredje kapitlen, försvann allt! :/ Blev så rätt nöjd med den :C

Jag såg att jag också har fått lite besökare. Förlåt bara! MEn jag tror att ett kapitel kommer ut idag :)) Men jag lovar inte c:

Puss & Kram!

Ja, som rubriken säger :) Jag läser:

http://dreamoutloud.blogg.se/

http://smilemeaway.blogg.se/

http://harrystory.blogg.se/

http://ettdnovell.blogg.se/

http://ffonedirection.blogg.se/

http://onediirectionfanfics.blogg.se/

Alla andra noveller är också super bra! Men de här är en av mina absolut favoriter :)

Så gick  det till.. Och idag ska jag flytta tillbaka till Storbritanien fast denna gången till London. För min låtsas bror, Josh Devine söker efter kändisar som behöver en trummare. Japp, är en trummare. Han är alltid där för mig och vi är typ bästisar.

''Om två timmar åker vi!'' Ropade Josh nereifrån.

''Great!'' Ropade jag tillbaka.

Josh flyttade också hit till Sverige fast då var han elva år. Han bodde i London då. Hans mamma och min pappa är gifta nu.

Jag suckade och gick ut ifrån mitt rum.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kläderna var packade, check. Kartongerna var packade, check. Allting var packade, CHEK. Jag pustade ut lite och gick nerför trappan. Då möttes jag av en glad Rebecka. Rebecka är min pappas nya fru.

Jag hatade henne och det visste hon. Men ändå var hon riktigt snäll. Hon föröskte allt för att få mig att gilla henne. Men det  kommer Never, Ever hände. Det irriterande saken jag tycker om henne är att hon beeter sig som om hon var min riktiga mamma.

Men det är Josh's riktiga mamma. Därför bor de nu i våran hus.

''Har du packat klart, Teddy Bear?'' Frågade hon med en världens största leende.

''Kalla mig inte för Teddy Bear. Jag är faktist arton år nu, eller nej just det. Jag glömde att du var glömsk och hade dålig minne!'' Kaxade jag och gick förbi.

''Så säger man inte till sin mor'' Sa hon bestämd.

''Du menade 'min låtsas mor'?'' Sa surt och stack mot köken.

Där såg man en trött Josh göra smörgås till oss.

''Låt mig hjälpa dig'' Sa jag och gick fram för att hjälpa.

Men han stoppade mig och log.

''Det behövs inte men tack. Och förresten, 'Good morning sleepyhead'!''Sa han och flinade.

Jag höjde ena ögonbrynet.

''Ska du säga. Jag packade faktist och sen när man kommer ner hittar man en trött Josh.'' Sa jag och log.

Han suckade.

''Btw, var är min pappa'' Sa jag förvånat.

''Han packar sina tidningar, of course'' Sa han ooch trängde fram ett leende.

''Haha.''

Framme till Arlanda (Flygplatsen)

Jag slog ner mig på en soffa som var nära gaten medan vi väntade på att den skulle öppnas.

''Jag hoppas att du hittar Lewis där'' Sa pappa och log stort.

''Louis'' Rättade jag han.

''Förresten, var är Josh'' Sa Rebecka lite oroligt som blandade in sig typ.

''Han kommer med min väska där'' Sa jag och pekade mot honom.

Men när jag såg honom brast jag ut i en gapskratt. Ni borde verkligen sett hans face. Han såg ut när som helst att falla ihop bara för han bärde min väska.

''Har du stenar i din väska, eller'' Sa han när han äntligen var framme, sedan pustade han ut stort.

''Alli, du kunde inte bara låta honom bara din egen väska!'' Sa pappa strängt.

Jag log.

''Han sa att killar är starkare än tjejer. Så sa jag att han då kunde bära min väska om han nu var så 'stark'.'' Sa jag stolt.

Rebecka suckade.

Gaten skulle öppnas om tio minuter, sa dom i högtalaren. Medans vi väntade grävde jag in mina hörluror i mina öron. Jag lyssnade på Diamonds med Rihanna. Den var en av min favorit låt. Sedan började jag sjunga med. Det var några som kollade på mig men det brydde jag mig inte om. Sen orkade jag inte höra mer på musik så jag tog av hörlurarna och kollade på min klocka. Tjugo över åtta? Har det bara gått så länge fem minuter eller?

Tiden är går verkligen slow-motion!

''OH MY GOSH! Fattar du? Vi träffade äntligen dom! OH MYYY GOOSSHH'' Sa en tjej till hennes vän som gick förbi oss.

What, vem träffade de dom, och vem är här i äntligen?

''Alli? Alli! Vakna, gaten har redan öppnat.'' Sa Josh högt.

Jag kom tillbaka till verkligheten och reste mig upp. Först var det en liten kö. Men sedan började det bli mer och mer. Vi ska gå på den bästa klassen. Varför? För Rebecka är rik, och med rik menade jag riktigt rik! Om ni visste om det.

När vi gick igenom alla gaterna var det äntligen dags att gå in i flygplanet. När jag kom in tappade jag nästan hakan. Så lyxig flygplan har jag aldrig varit i förut. Min plats var vid fönstret och en skulle sitta bredvid mig.

''Excuse me, can you take a little care of him?'' Sa en kvinn-röst.

Jag vände mig om och såg en kvinna med en son. Det var kanske att hon kunde inte bra engelska för hon sa inte att han skulle sitta där. Istället sa hon att jag skulle ta hand om honom. Men jag log.

''Of course'' Log jag.

Hon log.

''Thank you'' Sa hon och berätta något för sin son i något annat språk. Han nickade och satte sig bredvid mig. Jag tror det var tyska de pratade. Och jag kan tyska lite, pfft not! Men tyska språket var fin. Han såg ut att varaa sex år och om jag ska erkänna var hon nog den gulligaste pojken jag sett. Jag hoppades att han kunde lite engelska.

''Hi'' Log jag.

Han log ett litet gulligt leende.

''Hi''

Han kunde engelska.

''Was that you're mom?'' Kom det ur mig.

Dum fråga. Klart det var!

''No, it's my mom's sister. Daddy said to me that someone killed mom...'' Sa han och fick en tårr.

''Don't worry, she's probaly now in you're heart, there'' Sa han och klappade på hans hjärta medan jag torkade bort en liten tårr som rullade nerför hans kind.

Nu kommer jag ihåg mamma. Hur hon dog. Hur mycket jag älskade henne.  En tårr rullade nerför min kind också.

Flashback 16-06-2010 (Samma dag som hon sista gången träffade Louis.)

Jag gick sakta hem åt. Ni bara vet inte hur mycket jag kommer jag kommer att sakna honom. Ni vet inte bara hur mycket. Hur skulle jag klara det utan honom? Han var alltid där för mig när något hände.

Jag la två fingar på mina läppar. Kyssen. Den var den perfekta kyssen jag behövde. Men det är en sak jag inte vet.

Har jag känslor för honom eller inte?  Jag vet bara inte. När jag gick över gatan i övergångstället såg jag hur många polisbilar och en ambulans kom med full fart, och det var riktat vår gata. Jag blev förvånat så jag började öka lite på farten. Har det hänt något med våra grannar. Jag vet bara inte.

När jag var framme såg jag polisbilar och ambulans utanför min hus? Jag ökade mer på farten och kände hur orolig jag blev. Jag gick och knuffade poliserna med axlen tills en stoppade mig.

''You can't go in'' Sa en polisman lungt.

''It's my house!'' Röt jag åt han.

''Sorry but you can't go in, I said''

Det kokades inom mig och jag knuffade iväg honom.

''Hey!'' Sa några poliser när dom såg mig gå mot dörren.

Jag sprang dit sparkade på dörren och kom in.

''Mom, dad!?''

Inget svar.

''MOM, DAD?''

Inget svar igen. Vänta, kanske mamma är i köket! Några polismänner jagade mig långt ifrån. När jag kom fram till köket, kollade jag runt. Tills världen stoppades. Där såg jag henne. Hon låg på golvet med rött-vattenpöl överallt. Hon hade en kniv mitt på huvudet. Hennes ögon var öppna.

Jag skrek. Några polismänner tog tag i mig.

''MOOOM!''

Tillbaka till verkligheten

Det var den värsta dagen i mitt liv.

''Why are you crying'' Frågade sonen som märkte mig.

''It's just nothing'' Log jag lite och torkade bort tårrarna. ''By the way, what's you're name?''.

''Smith, William Smith''

''What a beautiful name!''

''Thank you!''

Flygplanen började lyfta sig upp.

En timme senare

Jag vaknade upp av att flygplanet började skaka sig lite. Sen blev det över. Det var mörkt nu så att man knappt kunde se något. Jag såg att Josh satt bredvid en tjej i min ålder. Han flirtade med henne. Det fick mig att skratta.

Men då så skakade flygplanen. Denna gången mycket värre. Det var många som blev skrämda av det. Man hörde en bebis gråta. Sen storgrät den andra bebisen. Jag kollade mot fönstret igen. Då jag såg att ena vingen flög av. Jag skrek. De andra kollade förvånad på mig. Men när de vände sig mot fönstren började de också skrika. William började gråta. Han såg det..

Flygplanen började gå i cirklar och var nära golvet eller havet. Snabbt tog jag av William's bälte och la han hos mig snabbt och skyddade han så kanske det skulle kanske hjälpa. Att han kanske inte skulle dö.

Var detta slutet?. Skulle jag dö nu? Nu så träffade flygplanet marken. Jag tror alla hade samma smärta som mig. Eller kanske värre....

Allting blev svart...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag var missnöjd med delen :/ Vet inte varför. Men vad tyckte ni om delen? Jag tror att killarna kommer att vara med nästa kapitel eller nästa, nästa kapitel :) Jag hoppas att jag får läsare.

Imorgon kommer nästa del ut :))

När jag skrev klart lappen la jag det på han skrivbord. Han sov i sin säng. Glasarna var krossade. Det var ca klockan ett på natten nu. Jag klev ut från hans rum och stängde dörren försiktigt så att han inte skulle väckas.

Ni frågar säkert hur jag kom in? Jo, han gav mig hans andra nyckel till hans/deras lägenhet. För? För om det skulle hända med mig något och han sov, skulle jag direkt kunna öppna hans dörr med denna nycklen.

Jag gick tyst mot hallen som en mus. Lägenheten var knäppt tyst så om en knappnål skulle falla, skulle man hört den.

Jag tog på mig mina skor och min jacka försiktigt.

Min jacka har alltid varit högljud så därför måste jag göra det försiktigt. Sedan tog jag upp 'min' nyckel i fickan. Vad ska jag göra med den?

Jag borde lägga den kvar här. Vad skulle jag ändå göra med den. Jag kommer att vara död om ca två timmar.

Jo, jag ska ta livet ur mig. Tack vare han... Det vet ni va? Och jag har redan bestämt var. Det kommer ni att få veta senare.

Jag lät nycklen falla på mattan och öppnade dörren tyst.

Jag stängde dörren efter mig och började gå nerför trapphuset.

Är det den rätta saken jag kommer göra? Kommer allt att vara lugnt? Kommer man upp till himlen som alla tror? Eller?

Det bombades med frågor i tankarna. Men jag tror att fråga två är rätt. Det tog ca en halvtimme att komma fram till buskarna. Buskarna ledde till skogen och skogen ledde dit. Jag smög in i buskarna. Det var skit mörkt. Och kallt också. Hur mörkt kommet det bli då när man kommer in då i skogen. När jag var framme mot skogen var det läskigt. Man kunde knappt se något.

Entligen kunde jag se den stora stora gräsmattan där tågbanan var. Äntligen framme. Japp, nu har jag avslöjat för er var jag kommer ta livet ur mig! Jag tänkte på lappen som ligger nu på hans skrivbord. Den lappen förklarade allt.

Jag tog av mig mina skor och min jacka. Jag såg två stora starka, ljusa lyktor. Det är dags. Jag var beredd. Beredda att dö.

Jag stog nu på mitten av tågbanan. Jag blundade och sträckte ut armarna. Jag log lite och var lite skakig. Sen blev jag lugn och slutade le när  den närmade sig. Tågen pipade högt när dom såg mig. Jag är beredd.

Tre... Två... Ett...

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Några månader förre hon tar livet ur sig

Mitt liv förändrades helt efter mammas död och när Max gjorde slut.Varje natt jag tänkte på det grät jag på grund av han. Jag tror inte längre på kärlek.Det gör jag inte längre. Jag vet varför jag fortfarande lever? Jag har inte ens självförtroende!

Allt tack vare mobbningen. Jag var mobbad när jag var sex år till jag blev femton år.

Men  det var en som alltid var där för mig. Han hade brunt hår och blåa ögon. Fina blåa ögon. Han var den underbaraste bästisen man kunde ha! Jag kom ihåg bara att han hette Louis, Louise, Lou? Jag vet inte. Men jag tror att det var Louis. Hans efternamn kom jag inte ihåg. Men en sak var jag besviken och arg på. Han svarade inte på mina sms sen jag var tvungen att flytta. Det var när jag var femton år. Han lovade att prata med mig men vi har inte träffats längre eller pratat med varandra. Vi flyttade til Sverige bara för pappa skaffade en f*cking job där! Jag föddes i Doncaster och den var mitt hem. Men den bästa saken som hände var kyssen.

Han kysste mig. Han kysste mig dagen innan jag flyttade. Jag tog upp bilden på vi både. En tårr föll nerför min kind.

Flashback 16-06-2010

Jag visste inte hur jag skulle berätta det för honom. Jag var rädd hur han skulle reagera. När han är arg brukar han vara riktigt läskig. Men han har aldrig varit arg på mig. Bara på dom som mobbade mig.. Haha.

Då plingade det på ringklockan. Jag fick ryssningar i kroppen.

Vad skulle jag göra.

Jag gick försiktigt nerför trappan och sedan mot hallen.

När jag öppnade dörren såg jag han. Där står han. Louis.

''Hi!'' Sa han och log som vanligt.

Jag möttes av en kram senare. Men när han såg att jag inte hade leende på läpparna och att jag inte kramade tillbaka, förändrades hans ansikttryck till en oroliig.

''Maybe we should take a walk, I have to tell you something'' Sa jag bara.

Han nickade sakta.

''I'm gonna go out mom!'' Ropade jag till mamma.

''Ok, bye honey!'' Ropade hon tillbaka.

Vi bestämde oss för att gå till den bänken vi första gången såg varandra. Och man kan då se över hela stranden. Det var en lång pinsam tystnad på promenaden. När vi äntligen var framme slog vi oss ner.

''So, what are you going to tell me?'' Sa han nervöst och orolig.

Han var också nyfiken.

''Well -'' Jag berättade från början tilll slutet att vi skulle flytta och varför vi skulle det.

Det kom varje gång nya tårrar.Till och med han fick tårrar.

''You're kidding with me right?'' Sa han och torkade bort en tårr som rullande neför mig kind.

Jag snyftade och skakade på huvudet. Han drog in mig i hans vara famn. Min linne som har ett ''85'' uttryck på blev blöt. Min linne och mina svarta jeans fick jag av Louis som present i min födelsedag Jag älskade det.

''I think, I need to go home..'' Sa jag tyst.

''Is this our last goodbye?'' Frågade jag efter en tyst stund.

''Don't say that'' Sa och kramade min ännu en gång.

Vi reste oss upp.

''Promise that you will text me everyday?'' Sa jag och äntligen kom det ffram ett litet leende.

Hans leende trängde sig förbi.

''Promise''

''Ok, goodbye then'' Sa jag och kramade han ÄNNU en gång.

''Wait! I always wanted to do this to you'' Sa han och tog tag i mitt arm.

''What'' Sa jag lite förvånad.

''This'' Sa han och la sina armar starka runt om min midja och böjde sig fram och mötte mina läppar med en perfekt kyss.

Jag besvarade kyssen. Kyssen blev mer parssionerat. Men sen slutade jag. Jag log.

''I love you'' Log han.

''I love you too'' Log jag.

Då såg jag att hans läppar blev rosa av min läppstift. Jag  brast ut i skratt. Han kollade förvånat på mig.

''What?''

Jag tog upp min mobil och fotade han. Sedan visade jag det till han. Han gav mig en mördarblick och började jag mig. Jag skrek som en galning. Och jag hörde ett Louis flin bakom mig. Jag blev tröttare och tröttare på att springa så jag tog en paus. När jag kollade bak såg jag ingen Louis. Vart har han nu tagit i vägen? Då sprang han mot mig från ingenstans och började kittla mig. Sedan kollade han på mig med en förvånat blick. Vi brast  ut i en skratt.

''When are you going to move?'' Sa han mellan skratterna.

Jag slutade att skratta.

''Tomorrow'' Sa jag och gav honom ett sorgligt leende.

''Ok..'' Sa han och kollade ner på marken.

Jag kollade ner på mina vita converse.

''Goodbye then'' Sa jag och gav honom ett hårt kram.

''Goodbye babe'' Sa han och kramade mig tillbaka

Tillbaka till verkligheten

Så gick  det till.. Och idag ska jag flytta tillbaka till Storbritanien fast denna gången till London. För min låtsas bror, Josh Devine söker efter kändisar som behöver en trummare. Japp, är en trummare. Han är alltid där för mig och vi är typ bästisar.

''Om två timmar åker vi!'' Ropade Josh nereifrån.

''Great!'' Ropade jag tillbaka.

Josh flyttade också hit till Sverige fast då var han elva år. Han bodde i London då. Hans mamma och min pappa är gifta nu.

Jag suckade och gick ut ifrån mitt rum.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Visste ni att hon inte kommer att bli ihop med Louis i novellen om hon nu kommer att hitta honom :/ Nästa del kommer hon också berätta om hur hennes mamma dog och det kommer att hända något på vägen i flygplannen som alla har varit rädda för... Var spända!