När jag skrev klart lappen la jag det på han skrivbord. Han sov i sin säng. Glasarna var krossade. Det var ca klockan ett på natten nu. Jag klev ut från hans rum och stängde dörren försiktigt så att han inte skulle väckas.

Ni frågar säkert hur jag kom in? Jo, han gav mig hans andra nyckel till hans/deras lägenhet. För? För om det skulle hända med mig något och han sov, skulle jag direkt kunna öppna hans dörr med denna nycklen.

Jag gick tyst mot hallen som en mus. Lägenheten var knäppt tyst så om en knappnål skulle falla, skulle man hört den.

Jag tog på mig mina skor och min jacka försiktigt.

Min jacka har alltid varit högljud så därför måste jag göra det försiktigt. Sedan tog jag upp 'min' nyckel i fickan. Vad ska jag göra med den?

Jag borde lägga den kvar här. Vad skulle jag ändå göra med den. Jag kommer att vara död om ca två timmar.

Jo, jag ska ta livet ur mig. Tack vare han... Det vet ni va? Och jag har redan bestämt var. Det kommer ni att få veta senare.

Jag lät nycklen falla på mattan och öppnade dörren tyst.

Jag stängde dörren efter mig och började gå nerför trapphuset.

Är det den rätta saken jag kommer göra? Kommer allt att vara lugnt? Kommer man upp till himlen som alla tror? Eller?

Det bombades med frågor i tankarna. Men jag tror att fråga två är rätt. Det tog ca en halvtimme att komma fram till buskarna. Buskarna ledde till skogen och skogen ledde dit. Jag smög in i buskarna. Det var skit mörkt. Och kallt också. Hur mörkt kommet det bli då när man kommer in då i skogen. När jag var framme mot skogen var det läskigt. Man kunde knappt se något.

Entligen kunde jag se den stora stora gräsmattan där tågbanan var. Äntligen framme. Japp, nu har jag avslöjat för er var jag kommer ta livet ur mig! Jag tänkte på lappen som ligger nu på hans skrivbord. Den lappen förklarade allt.

Jag tog av mig mina skor och min jacka. Jag såg två stora starka, ljusa lyktor. Det är dags. Jag var beredd. Beredda att dö.

Jag stog nu på mitten av tågbanan. Jag blundade och sträckte ut armarna. Jag log lite och var lite skakig. Sen blev jag lugn och slutade le när  den närmade sig. Tågen pipade högt när dom såg mig. Jag är beredd.

Tre... Två... Ett...

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Några månader förre hon tar livet ur sig

Mitt liv förändrades helt efter mammas död och när Max gjorde slut.Varje natt jag tänkte på det grät jag på grund av han. Jag tror inte längre på kärlek.Det gör jag inte längre. Jag vet varför jag fortfarande lever? Jag har inte ens självförtroende!

Allt tack vare mobbningen. Jag var mobbad när jag var sex år till jag blev femton år.

Men  det var en som alltid var där för mig. Han hade brunt hår och blåa ögon. Fina blåa ögon. Han var den underbaraste bästisen man kunde ha! Jag kom ihåg bara att han hette Louis, Louise, Lou? Jag vet inte. Men jag tror att det var Louis. Hans efternamn kom jag inte ihåg. Men en sak var jag besviken och arg på. Han svarade inte på mina sms sen jag var tvungen att flytta. Det var när jag var femton år. Han lovade att prata med mig men vi har inte träffats längre eller pratat med varandra. Vi flyttade til Sverige bara för pappa skaffade en f*cking job där! Jag föddes i Doncaster och den var mitt hem. Men den bästa saken som hände var kyssen.

Han kysste mig. Han kysste mig dagen innan jag flyttade. Jag tog upp bilden på vi både. En tårr föll nerför min kind.

Flashback 16-06-2010

Jag visste inte hur jag skulle berätta det för honom. Jag var rädd hur han skulle reagera. När han är arg brukar han vara riktigt läskig. Men han har aldrig varit arg på mig. Bara på dom som mobbade mig.. Haha.

Då plingade det på ringklockan. Jag fick ryssningar i kroppen.

Vad skulle jag göra.

Jag gick försiktigt nerför trappan och sedan mot hallen.

När jag öppnade dörren såg jag han. Där står han. Louis.

''Hi!'' Sa han och log som vanligt.

Jag möttes av en kram senare. Men när han såg att jag inte hade leende på läpparna och att jag inte kramade tillbaka, förändrades hans ansikttryck till en oroliig.

''Maybe we should take a walk, I have to tell you something'' Sa jag bara.

Han nickade sakta.

''I'm gonna go out mom!'' Ropade jag till mamma.

''Ok, bye honey!'' Ropade hon tillbaka.

Vi bestämde oss för att gå till den bänken vi första gången såg varandra. Och man kan då se över hela stranden. Det var en lång pinsam tystnad på promenaden. När vi äntligen var framme slog vi oss ner.

''So, what are you going to tell me?'' Sa han nervöst och orolig.

Han var också nyfiken.

''Well -'' Jag berättade från början tilll slutet att vi skulle flytta och varför vi skulle det.

Det kom varje gång nya tårrar.Till och med han fick tårrar.

''You're kidding with me right?'' Sa han och torkade bort en tårr som rullande neför mig kind.

Jag snyftade och skakade på huvudet. Han drog in mig i hans vara famn. Min linne som har ett ''85'' uttryck på blev blöt. Min linne och mina svarta jeans fick jag av Louis som present i min födelsedag Jag älskade det.

''I think, I need to go home..'' Sa jag tyst.

''Is this our last goodbye?'' Frågade jag efter en tyst stund.

''Don't say that'' Sa och kramade min ännu en gång.

Vi reste oss upp.

''Promise that you will text me everyday?'' Sa jag och äntligen kom det ffram ett litet leende.

Hans leende trängde sig förbi.

''Promise''

''Ok, goodbye then'' Sa jag och kramade han ÄNNU en gång.

''Wait! I always wanted to do this to you'' Sa han och tog tag i mitt arm.

''What'' Sa jag lite förvånad.

''This'' Sa han och la sina armar starka runt om min midja och böjde sig fram och mötte mina läppar med en perfekt kyss.

Jag besvarade kyssen. Kyssen blev mer parssionerat. Men sen slutade jag. Jag log.

''I love you'' Log han.

''I love you too'' Log jag.

Då såg jag att hans läppar blev rosa av min läppstift. Jag  brast ut i skratt. Han kollade förvånat på mig.

''What?''

Jag tog upp min mobil och fotade han. Sedan visade jag det till han. Han gav mig en mördarblick och började jag mig. Jag skrek som en galning. Och jag hörde ett Louis flin bakom mig. Jag blev tröttare och tröttare på att springa så jag tog en paus. När jag kollade bak såg jag ingen Louis. Vart har han nu tagit i vägen? Då sprang han mot mig från ingenstans och började kittla mig. Sedan kollade han på mig med en förvånat blick. Vi brast  ut i en skratt.

''When are you going to move?'' Sa han mellan skratterna.

Jag slutade att skratta.

''Tomorrow'' Sa jag och gav honom ett sorgligt leende.

''Ok..'' Sa han och kollade ner på marken.

Jag kollade ner på mina vita converse.

''Goodbye then'' Sa jag och gav honom ett hårt kram.

''Goodbye babe'' Sa han och kramade mig tillbaka

Tillbaka till verkligheten

Så gick  det till.. Och idag ska jag flytta tillbaka till Storbritanien fast denna gången till London. För min låtsas bror, Josh Devine söker efter kändisar som behöver en trummare. Japp, är en trummare. Han är alltid där för mig och vi är typ bästisar.

''Om två timmar åker vi!'' Ropade Josh nereifrån.

''Great!'' Ropade jag tillbaka.

Josh flyttade också hit till Sverige fast då var han elva år. Han bodde i London då. Hans mamma och min pappa är gifta nu.

Jag suckade och gick ut ifrån mitt rum.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Visste ni att hon inte kommer att bli ihop med Louis i novellen om hon nu kommer att hitta honom :/ Nästa del kommer hon också berätta om hur hennes mamma dog och det kommer att hända något på vägen i flygplannen som alla har varit rädda för... Var spända!