Ja, som rubriken säger :) Jag läser:

http://dreamoutloud.blogg.se/

http://smilemeaway.blogg.se/

http://harrystory.blogg.se/

http://ettdnovell.blogg.se/

http://ffonedirection.blogg.se/

http://onediirectionfanfics.blogg.se/

Alla andra noveller är också super bra! Men de här är en av mina absolut favoriter :)

Så gick  det till.. Och idag ska jag flytta tillbaka till Storbritanien fast denna gången till London. För min låtsas bror, Josh Devine söker efter kändisar som behöver en trummare. Japp, är en trummare. Han är alltid där för mig och vi är typ bästisar.

''Om två timmar åker vi!'' Ropade Josh nereifrån.

''Great!'' Ropade jag tillbaka.

Josh flyttade också hit till Sverige fast då var han elva år. Han bodde i London då. Hans mamma och min pappa är gifta nu.

Jag suckade och gick ut ifrån mitt rum.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kläderna var packade, check. Kartongerna var packade, check. Allting var packade, CHEK. Jag pustade ut lite och gick nerför trappan. Då möttes jag av en glad Rebecka. Rebecka är min pappas nya fru.

Jag hatade henne och det visste hon. Men ändå var hon riktigt snäll. Hon föröskte allt för att få mig att gilla henne. Men det  kommer Never, Ever hände. Det irriterande saken jag tycker om henne är att hon beeter sig som om hon var min riktiga mamma.

Men det är Josh's riktiga mamma. Därför bor de nu i våran hus.

''Har du packat klart, Teddy Bear?'' Frågade hon med en världens största leende.

''Kalla mig inte för Teddy Bear. Jag är faktist arton år nu, eller nej just det. Jag glömde att du var glömsk och hade dålig minne!'' Kaxade jag och gick förbi.

''Så säger man inte till sin mor'' Sa hon bestämd.

''Du menade 'min låtsas mor'?'' Sa surt och stack mot köken.

Där såg man en trött Josh göra smörgås till oss.

''Låt mig hjälpa dig'' Sa jag och gick fram för att hjälpa.

Men han stoppade mig och log.

''Det behövs inte men tack. Och förresten, 'Good morning sleepyhead'!''Sa han och flinade.

Jag höjde ena ögonbrynet.

''Ska du säga. Jag packade faktist och sen när man kommer ner hittar man en trött Josh.'' Sa jag och log.

Han suckade.

''Btw, var är min pappa'' Sa jag förvånat.

''Han packar sina tidningar, of course'' Sa han ooch trängde fram ett leende.

''Haha.''

Framme till Arlanda (Flygplatsen)

Jag slog ner mig på en soffa som var nära gaten medan vi väntade på att den skulle öppnas.

''Jag hoppas att du hittar Lewis där'' Sa pappa och log stort.

''Louis'' Rättade jag han.

''Förresten, var är Josh'' Sa Rebecka lite oroligt som blandade in sig typ.

''Han kommer med min väska där'' Sa jag och pekade mot honom.

Men när jag såg honom brast jag ut i en gapskratt. Ni borde verkligen sett hans face. Han såg ut när som helst att falla ihop bara för han bärde min väska.

''Har du stenar i din väska, eller'' Sa han när han äntligen var framme, sedan pustade han ut stort.

''Alli, du kunde inte bara låta honom bara din egen väska!'' Sa pappa strängt.

Jag log.

''Han sa att killar är starkare än tjejer. Så sa jag att han då kunde bära min väska om han nu var så 'stark'.'' Sa jag stolt.

Rebecka suckade.

Gaten skulle öppnas om tio minuter, sa dom i högtalaren. Medans vi väntade grävde jag in mina hörluror i mina öron. Jag lyssnade på Diamonds med Rihanna. Den var en av min favorit låt. Sedan började jag sjunga med. Det var några som kollade på mig men det brydde jag mig inte om. Sen orkade jag inte höra mer på musik så jag tog av hörlurarna och kollade på min klocka. Tjugo över åtta? Har det bara gått så länge fem minuter eller?

Tiden är går verkligen slow-motion!

''OH MY GOSH! Fattar du? Vi träffade äntligen dom! OH MYYY GOOSSHH'' Sa en tjej till hennes vän som gick förbi oss.

What, vem träffade de dom, och vem är här i äntligen?

''Alli? Alli! Vakna, gaten har redan öppnat.'' Sa Josh högt.

Jag kom tillbaka till verkligheten och reste mig upp. Först var det en liten kö. Men sedan började det bli mer och mer. Vi ska gå på den bästa klassen. Varför? För Rebecka är rik, och med rik menade jag riktigt rik! Om ni visste om det.

När vi gick igenom alla gaterna var det äntligen dags att gå in i flygplanet. När jag kom in tappade jag nästan hakan. Så lyxig flygplan har jag aldrig varit i förut. Min plats var vid fönstret och en skulle sitta bredvid mig.

''Excuse me, can you take a little care of him?'' Sa en kvinn-röst.

Jag vände mig om och såg en kvinna med en son. Det var kanske att hon kunde inte bra engelska för hon sa inte att han skulle sitta där. Istället sa hon att jag skulle ta hand om honom. Men jag log.

''Of course'' Log jag.

Hon log.

''Thank you'' Sa hon och berätta något för sin son i något annat språk. Han nickade och satte sig bredvid mig. Jag tror det var tyska de pratade. Och jag kan tyska lite, pfft not! Men tyska språket var fin. Han såg ut att varaa sex år och om jag ska erkänna var hon nog den gulligaste pojken jag sett. Jag hoppades att han kunde lite engelska.

''Hi'' Log jag.

Han log ett litet gulligt leende.

''Hi''

Han kunde engelska.

''Was that you're mom?'' Kom det ur mig.

Dum fråga. Klart det var!

''No, it's my mom's sister. Daddy said to me that someone killed mom...'' Sa han och fick en tårr.

''Don't worry, she's probaly now in you're heart, there'' Sa han och klappade på hans hjärta medan jag torkade bort en liten tårr som rullade nerför hans kind.

Nu kommer jag ihåg mamma. Hur hon dog. Hur mycket jag älskade henne.  En tårr rullade nerför min kind också.

Flashback 16-06-2010 (Samma dag som hon sista gången träffade Louis.)

Jag gick sakta hem åt. Ni bara vet inte hur mycket jag kommer jag kommer att sakna honom. Ni vet inte bara hur mycket. Hur skulle jag klara det utan honom? Han var alltid där för mig när något hände.

Jag la två fingar på mina läppar. Kyssen. Den var den perfekta kyssen jag behövde. Men det är en sak jag inte vet.

Har jag känslor för honom eller inte?  Jag vet bara inte. När jag gick över gatan i övergångstället såg jag hur många polisbilar och en ambulans kom med full fart, och det var riktat vår gata. Jag blev förvånat så jag började öka lite på farten. Har det hänt något med våra grannar. Jag vet bara inte.

När jag var framme såg jag polisbilar och ambulans utanför min hus? Jag ökade mer på farten och kände hur orolig jag blev. Jag gick och knuffade poliserna med axlen tills en stoppade mig.

''You can't go in'' Sa en polisman lungt.

''It's my house!'' Röt jag åt han.

''Sorry but you can't go in, I said''

Det kokades inom mig och jag knuffade iväg honom.

''Hey!'' Sa några poliser när dom såg mig gå mot dörren.

Jag sprang dit sparkade på dörren och kom in.

''Mom, dad!?''

Inget svar.

''MOM, DAD?''

Inget svar igen. Vänta, kanske mamma är i köket! Några polismänner jagade mig långt ifrån. När jag kom fram till köket, kollade jag runt. Tills världen stoppades. Där såg jag henne. Hon låg på golvet med rött-vattenpöl överallt. Hon hade en kniv mitt på huvudet. Hennes ögon var öppna.

Jag skrek. Några polismänner tog tag i mig.

''MOOOM!''

Tillbaka till verkligheten

Det var den värsta dagen i mitt liv.

''Why are you crying'' Frågade sonen som märkte mig.

''It's just nothing'' Log jag lite och torkade bort tårrarna. ''By the way, what's you're name?''.

''Smith, William Smith''

''What a beautiful name!''

''Thank you!''

Flygplanen började lyfta sig upp.

En timme senare

Jag vaknade upp av att flygplanet började skaka sig lite. Sen blev det över. Det var mörkt nu så att man knappt kunde se något. Jag såg att Josh satt bredvid en tjej i min ålder. Han flirtade med henne. Det fick mig att skratta.

Men då så skakade flygplanen. Denna gången mycket värre. Det var många som blev skrämda av det. Man hörde en bebis gråta. Sen storgrät den andra bebisen. Jag kollade mot fönstret igen. Då jag såg att ena vingen flög av. Jag skrek. De andra kollade förvånad på mig. Men när de vände sig mot fönstren började de också skrika. William började gråta. Han såg det..

Flygplanen började gå i cirklar och var nära golvet eller havet. Snabbt tog jag av William's bälte och la han hos mig snabbt och skyddade han så kanske det skulle kanske hjälpa. Att han kanske inte skulle dö.

Var detta slutet?. Skulle jag dö nu? Nu så träffade flygplanet marken. Jag tror alla hade samma smärta som mig. Eller kanske värre....

Allting blev svart...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag var missnöjd med delen :/ Vet inte varför. Men vad tyckte ni om delen? Jag tror att killarna kommer att vara med nästa kapitel eller nästa, nästa kapitel :) Jag hoppas att jag får läsare.

Imorgon kommer nästa del ut :))